Just nu sitter jag här med 2 klängades ungar.
Jag är moster till 3 små snorungar ^^
Jag minns när Julia var liten, (hon är äldst).
Och jag höll henne i min famn, sen kom hennes lillebror Felix, som va va tjock som en köttbulle, och jag minns att jag knappt orkade bära på pojken.
Sen har vi Rasmus och han var ganska vild och galen..fast det är ju han iofs nu med, så där har ju inget direkt förändrats..haha, men det jag menar med hela det här inlägget är att tiden går så sjukt fort.
Och man ska tavara på sin familj, jag menar en dag finns dom inte kvar.

julia som precis fyllt 6 år, hon ska börja skolan..herregud, den lilla tösen, hon är ju min lilla bebis, och kommer hon alltid att vara.
Jag menar jag är snart 16 år, 16 år?
Vad gör jag om 5-10 år?, det är en fråga som jag ofta frågar mig själv, lixsom vad kommer jag jobba med?, kommer jag ha gott ställt?, kommer jag vara lycklig?..asså det kan ju inte jag veta, jag vet inte någonting just nu, vet inte ens om jag har valt rätt gymnasie linje.

Som sagt tiden går fort, kommer jag och om jag någon gång får barn i framtiden, kommer vi klara sig p.g.a klimat förändringarna?, kommer jorden att finns kvar?.
Det finns så många frågor utan svar..
Ingen aning varför jag skriver det här, antaglien för jag ser dom här barnen växa upp så snabbt, och jag blir rädd, för när jag inte träffar dom på länge, så missar jag en viktigt del av doms liv, och det är en tid som man inte kan få tillbaka.