Okey, det här inlägget handlar om "Emo"-missbruket’’

Jag är så sjukt trött på att folk går runt o kallar andra för ’’emo’’.

Människorna vet ju inte ens vad det är!

Detsamma gäller alla ’’wannabe emos’’ , lär er vad ''emo'' är för nått!

’’emo’’ används som ett slags skällsord när någon ser sorgsen ut på en bild eller liknande.
De ska gärna ha snedlugg och svartfärgat hår också.
På grund av detta har den typ av musik som ofta lyssnas på av dessa tonåringar fått stämpeln emo, vilket har gjort att all musik som har lite ”ledsna” känslor i sig klassas som ’’emo’’, så jag skulle absolut påstå att ordet har tappat sin ursprungliga mening.

Det är bara att kolla vilka artister som har taggats som emo på Last.fm, långt ifrån alla där skulle egentligen klassas som emo men användningen av ordet har spårat ur totalt.

Jag har själv deppat ihop utan anledning, men det händer väl alla?.
Men att göra det till en livsstil är lite extremt.

"Emo" börjar att ta över ordet "fjortis" ..alltså har ’’emo’’ blivit ett skällsord detsamma som’’bög’’.
’’Emo’’ är en MUSIKSTIL, inte en klädstil!
Fashioncore är det ni menar med ’’emo’’

FASHIONCORE:

Det här hittade jag när jag sökte på Fashioncore:

Fashioncore är benämningen på klädstilen vissa post-hardcore- och metalcoreband och anhängare, ofta kallade scenekids.

Kläderna är tajta, oftast svarta stuprörsjeans från Cheap Monday. Ett eller flera nitbälten är ett måste.

Tröjorna är smala med olika tyck från musikband.

Svart- och rödvita, randiga tröjor är väldigt populärt inom modét.

Skorna varierar från platta tygskor som Converse till smala skateskor som Vans.

Håret är väldigt unikt i fashioncorestilen.

Dem flesta försöker hitta en egen hårstil, men grunden är för det mesta densamma: Kolsvart hår, ibland blandat med andra utstickande färger, med en snedlugg som täcker halva ansiktet och extremt rufsigt baktill.

Ögonen brukar dekoreras med svart kajal, rosa eller röd ögonskugga tilllägs och ett "X", som står för straight edge, målas på sidan av vänstra ögat.

MUSIKEN:

Och detta hittade jag när jag sökte på ’’emo’’ musik

Grundstenen i ’’emo’’ är det emotionella perspektivet på musiken.

Bakom varje trumslag, bakom varje riff ska det ligga känslor, som inte nödvändigtvis behöver vara negativa. Sången är skrikig, ibland viskande, men alltid väldigt emotionell.

Skriken är inte ilskna, utan innerliga och desperata.

Gitarrspelet brukar växla mellan vråldistade femackords-drivna riff och lugna odistade partier med melodiösa, långsamma gitarrslingor.

Basen brukar vara mer framträdande i ’emo’’ än i annan punk och rockmusik, men mindre viktig än i t ex funken.

Trummandet är väldigt speciellt inom ’’emo’’, man växlar ofta mellan olika takter och bygger ofta upp trumriff med hjälp av stora mängder cymbaler.

dem ni kallar "emos" måste inte lida av depression eller att dem skär sig!, det är bara skitsnack.

Oj, det blev ett långt inlägg ^^, men är tvungen att ta ut min ilska >.<.